Ground Zero
Klockan 8:48 den 11 september 2001 befinner sig stålarbetaren Kevin O’Rourke på ett motorvägsbygge i stadsdelen Bronx i New York. En lastbilschaufför har radion på och plötsligt bryts sändningen för ett telegram. Nyhetsuppläsaren berättar att ett flygplan har kört rakt in i det norra tvillingtornet vid World Trade Center. Kevin och hans kolleger vänder blicken mot Manhattan och ser den tjocka svarta röken stiga mot skyn. Ungefär 20 minuter senare får de veta att ytterliggare ett flygplan har flugit in i det södra tornet.
När skyskraporna rasade kunde Kevin O’Rourke inte tro att det var sant. Han visste hur starka byggnaderna var. Han hade själv arbetat på det norra tvillingtornet när det byggdes på 1960-talet. Det var hans första bygge. Världens då högsta hus.
Efter attackerna försökte Kevin och de andra i hans arbetslag att ta sig till World Trade Center för att hjälpa till i räddningsarbetet.
– Det första vi såg när vi kom fram var den tjocka svarta röken. Här där vi sitter nu låg World Trade Center sju i en enda stor hög, berättar Kevin O’Rourke och pekar mot den gigantiska byggnaden alldeles intill.
2 000 jobbar dygnet runt
Det är en varm försommardag nästan tio år efter terrorattackerna. Vi sitter i skuggan av ett träd i en liten park. Alldeles bakom oss ligger Ground Zero. Där arbetar omkring 2 000 byggnadsarbetare dygnet runt, sju dagar i veckan, med att återskapa World Trade Center-komplexet. När det är klart, omkring 2014, kommer det att bestå av fem hus, en minnespark, ett museum och en tågstation. På tioårsdagen kommer minnesparken att öppnas för allmänheten.
– Jag var fullständigt skräckslagen. Det första vi började arbeta med var att röja undan brandbilar som krossats av rasmassorna, minns Kevin, som i dag är 61 år och president för Iron Workers Union Local 40, den fackförening som organiserar stålarbetarna i New York.
Platsen där tvillingtornen stått hade förvandlats till ett berg av bråte: sex våningar högt och sju våningar djupt. Bland betongklumpar, armeringsjärn och stålbalkar fanns resterna av dem som inte hann ut innan husen rasade samman. En av dem var Dave, en släkting till Kevins fru. ”Försök att hitta Dave”, hade hon sagt till Kevin över telefon, som om det fanns en chans att han fortfarande var vid liv.
– Den första veckan trodde vi att vi skulle kunna rädda folk ur rasmassorna. Men vi grävde bara fram lik. Till slut gav vi upp, berättar Kevin.
Hård säkerhetskontroll för byggnadsarbetarna
Vi vandrar bort mot den inhägnade byggarbetsplatsen som utgör Ground Zero. Arbetare i hjälmar och orangea västar strömmar ständigt till och från byggarbetsplatsen. När ett nytt skift börjar bildas det långa köer av arbetare utanför huvudingångarna. Alla som ska in måste först identifiera sig med hjälp av ett elektroniskt passerkort. För att få jobba på World Trade Center måste varje byggnadsarbetare genomgå en säkerhetskontroll, där arbetsgivaren kollar upp om man varit straffad tidigare.
Så fort vi närmar oss arbetsplatsen kommer byggnadsarbetare fram och vill hälsa på Kevin. Han känner flera av dem vid förnamn. En del skakar hand, medan andra vill tala mer privat, lägger en arm över Kevins axlar och tar honom åt sidan ”Look, I gotta talk to you”. Kevin berättar att större delen av hans jobb går ut på att fixa arbete åt medlemmarna. Iron Workers Union är lika mycket en arbetsförmedling som ett fackförbund. En av dem som kommer fram för att hälsa är förmannen Ricki Schuler, som arbetar på ett av de nya tvillingtornen: One World Trade Center. Ricki är en rödlätt man med lika kraftig röst som hydda. Han berättar att det, bara på One World Trade Center, arbetar omkring 130 svetsare.
– Vi har totalt 600 stålarbetare på hela bygget, alla anslutna till facket. Är du inte med i facket får du inte arbeta här, säger han och Kevin O’Rourke nickar.
Att byggnadsarbetarna är fackligt anslutna, vilket är långt ifrån regel på amerikanska arbetsplatser, och att bygget kryllar av arbetsmiljöinspektörer är ingen slump. Här får inget gå fel. Minsta skandal skulle läcka ut på en gång. Byggnadsarbetarna vi talar med inne på One World Trade Center säger det själva: ”Hela världen tittar på. Detta är ett prestigebygge, en symbol för USA”.
One World Trade Center kommer att bli USA:s högsta hus. När tidningen Byggnadsarbetaren släpps in är stålskelettet rest till våning 68 av totalt 105. Hissen som ska ta oss upp till 26:e våningen, där vi sen byter för ytterligare en resa till 59:e, skakar och skramlar när den, i en jagande fart, rusar uppåt. När vi till slut stiger ur stålburen har människorna på marken nedanför förvandlats till myror och bilarna till leksaker.
800 dör på bygget varje år
Volymen på 59:e våningen är extremt hög. Det tar ett tag innan jag inser att det inte enbart är ljudet från maskiner och verktyg som orsaker bullret. Det är röster: skratt och vrål. Order och protester. Och en drös svordomar.
I mitten av den runda betongplattformen är ett femtiotal byggnadsarbetare i färd med att konstruera, vad som ser ut som en bur, en kärna av armeringsjärn, som sedan ska fyllas på med betong och bli till trapphus och hisschakt. Derek arbetar som betongarbetare och står för sig själv en bit bort från allt ståhej. Bredvid honom ligger dussintals svarta plaströr staplade på hög. Han och hans kolleger är i färd med att montera ihop dem för att sedan hälla på betong över armeringsjärnen i husets mitt.
– I dag har vi tagit bort gjutformarna från hissschakten här uppe. Vi bygger ungefär en våning i veckan, säger han.
På 59:e våningen är det betydligt svalare än i parken nedanför. En behaglig vind blåser genom byggarbetsplatsen. Glasarbetarna har nått till 40:e våningen och där fönstrena ska sitta gapar det ännu tomt.
Alla våningar, som inte glasats in, är insvepta i ett nät. Det kallas för cooconing, och är till för att förhindra fallolyckor, den vanligaste dödsorsaken på amerikanska byggen. Varje år dör det omkring 800 byggnadsarbetare i USA.
Efter lite tjat får vi ta trapporna upp till 62:a våningen. Men högre än så tillåter inte Port Authority, den myndighet som äger marken där Ground Zero ligger, oss att gå. One World Trade Center är klar till ungefär två tredjedelar. Stålkonstruktionen har rests till 68:e våningen och betongkärnan har gjutits till 59:e.
På 62:a våningen träffar vi stålarbetaren Alberto Garcia. Han har varit på bygget i ett och ett halvt år.
– Till skillnad från andra byggen jag varit på är det här betydligt säkrare. Ta till exempel fallskydden. Ska du gå utanför dem, måste du ha säkerhetslina och sele. Eller om en kontrollant upptäcker att du inte har hjälm, då får du kicken direkt.
Sprayade med asbest
Alberto Garcia har nästan rätt. Den som bryter mot en säkerhetsföreskrift får först en muntlig varning. Nästa gång skickas man hem för resten av dagen samt nästa dag utan lön. Tredje gången är det tack och adjö.
Alberto Garcia minns exakt vad han gjorde den 11 september för tio år sen.
– Jag satt i min bil på väg till jobbet. Plötsligt stängde de av musiken och berättade om det första planet. Jag var i New Jersey och kunde se rökpelaren från Manhattan, berättar han.
När husen rasat var det många byggnadsarbetare som skyndade till World Trade Center för att hjälpa till med räddningsarbetet. Eskorterade av Nationalgardet kom de fram till en plats där kaos rådde. Det fanns ingen arbetsledning som bestämde vem som skulle göra vad.
62 våningar nedanför berättar den kraftige rödlätte förmannen Ricki Schuler om sina erfarenheter från de första dagarna efter attackerna.
– Det var kaos. Det fanns ingen organisation. Vanligt folk kom för att hjälpa till. Det brann fortfarande bland rasmassorna och stora stålbalkar lossnade och föll ned där vi arbetade. Det var ren livsfara.
Ground Zero var efter attackerna en enda stor arbetsmiljöfara. Rasmassorna dolde hål som var flera våningar djupa, där kranar, grävmaskiner och byggnadsarbetare ständigt riskerade att falla igenom. Längst ner i djupet, där garagen hade legat, brann bilar som riskerade att explodera. Intill låg tullens ammunitionslager. Trots alla risker dog ingen under själva räddningsarbetet, som varade i tio månader och var klart den 30 maj 2002.
Men farligast av allt var asbesten. De 40 första våningarna på tvillingtornen var sprayade med brandskydd som innehöll asbest. När tornen föll pulvriserades allt och spred sig över stan.
– Jag har problem med min andning, säger Ricki Schuler och drar ena handflatan över ansiktet. Till en början hade vi masker men de täpptes igen på nolltid, så vi arbetade utan skydd. Jag var här i två veckor. Det fanns de som var här alla tio månaderna.
Under och efter räddningsarbetet hyllades byggnadsarbetarna tillsammans med stadens poliser och brandmän som hjältar. Men det skulle dröja över nio år innan staden beslöt om att alla som arbetade vid räddningsarbetet skulle screenas för besvär orsakade av asbest. Enligt amerikanska arbetsmiljöverket OSHA fick 99 procent av brandmännen, som arbetade vid Ground Zero, andningsproblem.
Kevin O’Rourke är bitter över hur staden behandlat dem som hjälpte till frivilligt.
– Jag har också fått problem efter räddningsarbetet. Ibland bränner det till i bröstet på mig. Det är klart vi tänker på cancerrisken. Nästan alla jag känner som arbetade här har i dag problem med lungorna.