De räddar Vasaskeppet från att sjunka igen: ”I början var det jättenervigt”

Klockan är åtta på morgonen och Vasamuseet i Stockholm har ännu inte öppnat.

Björn Nilsson, arbetsledare på Hjalmarssons, styr lyftkranen. I en bandstropp hänger en stålbalk formad efter skeppets skrov, ett så kallat skrå.

– Det här är ett jobb du inte hittar någon annanstans, det är verkligen speciellt, säger han.

Hjalmarssons har totalentreprenad på att byta ut och montera den nya stöttningen. Sjutton stöttor ska ersättas med 27 nya stålvaggor med en led under kölen.

– Och när den är hopsatt med det andra skrået så blir det en vagga. I dag ska vi sätta ihop ”skrå babord 20”. Så när vi fått upp ”skrå 20 styrbord”, då är hela vaggan färdig.

Så är det att jobba med Vasaskeppet: 

”Ett påfrestande jobb”

Längst in vid kölen på Vasaskeppet sitter montörerna Johan Ask och Jimmy Herneheim. De tar emot skrået och ser till att det glider ner för rampen. Just denna del väger 1,2 ton.

– De alla har olika vikt och form. De är anpassade efter var de ska vara vid skeppet, berättar Björn.

När skrået är på plats sätter Johan och Jimmy in gängstänger för att hålla det på plats och skruvar sedan fast den.

– Det är ett påfrestande jobb, man är mycket på knäna och under låga tak. Men det är häftigt också, kul att man får jobba med händerna, säger Johan Ask.

Detta är hans fjärde vecka. Annat är det för Jimmy som varit med från starten 2024.

– Ja, det är varmt, säger han, pekar ner på sin blöta tröja, och skrattar.

– Men det är otroligt kul, det här är ju ett projekt som alla känner till så det är speciellt att vara en del av. Sen är jag historieintresserad så då blir det extra roligt.

Kräver mycket planering

Stålvaggorna tillverkas hos Hjalmarssons i Blekinge och monteras sedan på plats i museet. Samtidigt tar de bort den gamla stöttningen.

– Och ser till att det kommer iväg på rätt sätt. Man behandlade ju material med helt olika saker förr, arsenik och sånt. Vi får tänka mycket på att det här inte är producerat i dag.

Att arbeta med ett så gammalt skepp har krävt mycket planering. Själva bytet av stöttning har pågått i två år – planeringen betydligt längre.

– I mitten av 90-talet insåg man att vi behöver forska kring det här. Senare byttes bultarna för att minska vikten. Sen insåg man att det inte kommer att räcka och att mer behöver göras. Så sedan 2011 eller 2012 började man forska på detta, säger Peter Rydebjörk, projektchef på Vasamuseet.

Bakgrunden till projektet ”Stötta Vasa” är att skeppets skrov har försvagats och rör på sig. Vasa sjunker ihop både ut- och invändigt.

Den nya stöttningen planeras stå färdig till skeppets 400-årsjubileum 2028. Efter det fortsätter jobbet med att räta upp skeppet och stötta det inuti.

– Ett skelett av stål kommer att monteras inuti skeppet. Det ska hjälpa till att bära av lasterna från däcken och däcksbalkar med syfte att bromsa rörelserna i skrovet, säger Peter.

Får inte gå snabbt

Allt måste dock göras mycket försiktigt. Jämfört med andra arbetsplatser får inget gå snabbt här.

– Jag är inte van vid denna värld utan är mer van vid industriservice, där är det mer rock’n’roll. Det är en omställning men jag gillar det. Här är allt minutiöst uträknat så man får mest följa med och vara glad, säger Björn.

Det får inte heller bli fel, detta är det enda skeppet de har att jobba med.

– I början var det jättenervigt. Man vill inte vara den som välter Vasa en andra gång. Men det ger sig sen och blir en vana, som vilket jobb man än gör, säger Jimmy.

Samtidigt har arbetet sina fördelar.

– De använder inte några standardritningar utan allt anpassas till varje detalj. Cheferna stressar inte heller för att hinna med några produktionsmål, saker får ta sin tid. Det är ett väldigt närvarande jobb, tycker Jimmy.

I början var det jättenervigt. Man vill inte vara den som välter Vasa en andra gång.

”Får inte bli någon rörelse”

Ett av de största orosmomenten är att skeppet ska röra på sig. När skrået är på plats placeras justerbara tryckplattor mellan balken och skrovet. Då kan trycket justeras vid behov.

– Vi måste hela tiden jobba med vikterna och ligga steget före så det inte sticker iväg. Det får inte bli någon rörelse någonstans, det är det absolut värsta som kan hända att hon går sönder. Men det är därför vi är så noggranna, säger Björn.

Förutom tryckplattorna mäter man med lasertracker både före och efter att en ny del av stöttningen monterats. Det är mätteknikern Pia Hildor Börthas uppgift.

– Jag brukar säga att jag ”keep an eye on her”. Jag mäter för att fånga formen på skeppet. När man byter ut stöttorna så vill man säkerställa att man får tillbaka rätt form, säger hon.

I benen på den nya stöttningen sitter lastceller som visar hur mycket vikt som belastar varje punkt.

– Nu har man kunnat räkna ut att skeppet väger mellan 700 och 800 ton, det var man inte så säker på innan, säger Pia.

”Pax inte åka med”

En timme har gått och skrå 20 styrbord är monterad. Klockan tio öppnar museet för besökare, och då måste byggarbetarna jobba med saker som inte låter lika mycket.

– Kommer det fram en besökare och knackar dem på axeln när de jobbar, då får de gärna stanna upp och prata med dem, säger Peter Rydebjörk.

– Vissa turister tror att vi gör skeppet redo för att åka iväg på det. Då känner man lite: etta pax inte åka med! Jag tror inte vi skulle komma så långt, säger Jimmy.

Få de senaste byggnyheterna – direkt i din inbox! Prenumerera på Byggnadsarbetarens nyhetsbrev.

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde