DÅ: "Satt i verkstaden och knarkade" – NU: Hyllad bodtomte

Bo Pettersson arbetade i ett lokstall nära Degerfors Järnverk i många år. Det var där den låg, plåtverkstaden. I lokalen fanns alla verktyg och maskiner som en plåtslagare kan önska sig.

– Jag räknade på jobb, hade personal­ansvar för de fyra anställda och arbetade ute på byggen som plåtslagare. Firman var allt för mig, säger Bo.

Han var en av två delägare. Det såg ljust ut, företaget gick bra. Men under hösten 2010 rasade allt. På några veckor förvandlades lokstallet till en knarkarkvart. Arbetsbord och verktyg täcktes av ett stoft av amfetamin och heroin. ”Polisens hundar markerade överallt”.

En säng på ett loft i lokalen blev Bosses nya sovplats. Han ville inte åka hem till familjen, han skämdes över att han återigen dragits in i ett drogmissbruk. Detta efter ett uppehåll på tio år.

– Jag satt i verkstaden och knarkade. I början var jag ensam men det spred sig. Snabbt fick jag väldigt många nya kompisar. Det kom dit folk som jag aldrig sett förr.

Jag satt i timmar och jagade ådror. Jag var som en jäkla nåldyna.

Han lämnade knappt lokalen på tre månader. Narkomaner som kom på besök fixade käk på vägen. Måltider blandades med sprutor, linor, hasch, benzo och alkohol.

– Jag satt i timmar och jagade ådror. Jag var som en jäkla nåldyna.

Tiden på soffan i lokstallet blev början på ett långt missbruk för Bo. Under den tiden försökte han ta sitt liv tre gånger. ”Jag försökte kväva mig själv, då blev jag räddad av min son. Jag ställde mig framför ett tåg men då såg en granne mig så tåget på stambanan stoppades. Sedan har jag suttit med kniv och skurit mig i handlederna.”

Vid de här självmordsförsöken var Bo omkring 43, 44 år. Han minns inte riktigt. Alla år och händelser blandas ihop i ett töcken. Vid ett tillfälle, under ett rus, hade han vanföreställningar. Han kände sig så rädd och jagad att han tog en skruvdragare och skruvade igen hela ytterdörren till villan. Och så fortsatte det under flera år. Bo knarkade, var deprimerad, åkte in och ut på psyk. Med tiden förlorade han även sin familj och blev bostadslös.

– Jag var så långt ner på botten som det gick att komma.

Tio år senare pekar Bo med hela handen när han stolt visar upp prydligt uppstaplade kartonger med skruv och spik i en verktygsbod. ”Följ med i bygghissen så åker vi ut på bygget. Jag håller på att sätta upp belysning”. Bo är tillbaka i bygg­svängen och Byggnadsarbetaren träffar honom på arbetsplatsen, en utbyggnad av universitetssjukhuset i Örebro där Serneke är entreprenör. Som bodtomte har Bo fått mycket beröm.

– Jag är inte van vid det. Har svårt att ta till mig positiva ord och stå i centrum. Men jag känner mig uppskattad och har som mål att få till den snyggaste byggarbetsplatsen i Mellansverige.

Som 14-åring blev Bo snabbt en del av ett ungdomsgäng i Degerfors. Vissa av dem rökte hasch.

– Jag testade också, men det var inget allvarligt missbruk. Flera kompisar fastnade på haschet. Många blev senare kända knarkare i Degerfors. Men jag lyckades ta mig loss och gå ­vidare.

Det skulle dröja ända till att Bo var 30 år innan han började ta droger igen. Han hade druckit en del fram till dess, men han levde nära på ett Svenssonliv. Under åren hade han fått tre söner. De två sista med den kvinna som han nu bodde med i en villa i Degerfors. Han jobbade på bygg­avdelningen på Degerfors Järnverk och mycket av fritiden gick till barnens fotbollsträningar. Ändå – mitt i livet – återvände han till haschet. Den här vändan blev det även amfetamin.

– Jag vet inte riktigt varför. Jag mådde inget bra. Jag drack ganska mycket. Det är svårt att vara full och då var det enklare att vara påtänd när man är ute och rör sig bland folk och när man ska jobba och sköta sig. Jag har ingen bättre förklaring.

Att få tag på drogerna var en lätt match. Bo hade kvar sina gamla vänner från när han var 14. ”Det var bara att åka hem till någon”. Betalade gjorde han med pengar från kneget på järnverket.

Efter ett par år slutade han med missbruket igen. Lika plötsligt som han började.

– Jag kände att allt höll på att gå åt skogen. Så jag slopade knarket.

Det var nu som Bo började jobba som plåtslagare. Först som anställd på LW Plåt i Stockholm. Han låg borta i veckorna, men att pendla mellan Degerfors och huvudstaden, att vara borta från familjen vecka efter vecka blev till slut för mycket. Bo längtade hem. Det var då Plåtslagarna Degerfors bildades. I början gick allt bra, ja, i flera år. Men sedan, för tredje gången i livet, började han missbruka igen. Lika plötsligt som vid andra gången. Det var då han hamnade på soffan i lokstallet. Allt gick snabbt. Knarkare flockades och polisen gjorde razzior med hundar. Till slut gick det inte längre.

– Jag kollapsade och hamnade på psyket. Sambon fick ringa så de fick komma och hämta mig.

Vi bodde i samma hus och under tre år i tonåren pratade vi inte med varandra. Det är klart att det satt sina spår.

Varför Bo ännu en gång tog sprutor i sin hand och tryckte in nål efter nål har han egentligen ingen förklaring till. Han försöker minnas och säger att kroppen var trött, att det blev struligt med firman på olika sätt. Han kommer även in på sin familj. Han har en bror som är vd och en som jobbar på Skatteverket. Det har gått bra för båda två. Men för mellanbarnet Bo var det annorlunda redan från början. Han visste det inte då, varför han var ”rastlös och lättpåverkad”, men som vuxen har han diagnosticerats med adhd. Att han inte uppförde sig som sina syskon var något som hans far hade svårt att hantera.

– Han sa rakt ut att han hatade mig. Jag har valt att förtränga det. Vi bodde i samma hus och under tre år i tonåren pratade vi inte med varandra. Det är klart att det satt sina spår.

Knarkorgien i lokstallet fortsatte. Bo hängde fortfarande ihop med sin sambo och de två barnen. Pengar till knark fick han dels från plåtfirman, dels från en sjukskrivning då han opererat in två knäledsproteser. Han drogs sakta in i ett alltmer stadigvarande narkotikamissbruk. Ibland stod polisen utanför huset, de kunde stå där i dagar och spana. Bo var nu en välkänd narkoman i Degerfors.

– Det var då det började gå riktigt illa.

Vad hände då som var värre än tidigare?

– Vårt hus brann ner. Det gick bra för alla, men jag satt i rullstol på grund av att jag var nyopererad i knäna. Jag hankade mig ut på kryckor och strax efter hamnade jag på pysk igen. Sen kom jag tillbaka och då hade jag ingen­stans att bo. Sambon var trött på mig. Hon hade bestämt sig för att hon inte kunde ha mig i närheten. Det gick inte att lita på mig. Jag hade skapat för många problem.

Så hon tog barnen och flyttade till lägenhet?

– Ja.

Var bodde du?

– Jag sov utomhus i Degerfors centrum eller så bodde jag hemma hos polare. Jag minns inte, alla dagar går bara ihop.

Jag kände att jag hade fått nog. Jag hade absolut ingenting. Jag höll på att dö.

Från branden fick Bo tillgång till försäkringspengar. Något som fick knarket att flöda ännu mer. Han berättar att det är lätt att få vänner om man har knark och pengar. Men mitt i det här hände något. Det var efter ett år med ett liv på gatan. Bo vaknade en morgon och hade för tredje gången i livet bestämt sig för att sluta med drogerna.

– Jag kände att jag hade fått nog. Jag hade absolut ingenting. Jag höll på att dö.

Det nya livet började i oktober 2019. Bo minns inte var han sov den natten. Han minns bara att han var bestämd. Att han nu skulle vända livet till något bättre. Han tog själv kontakt med det sociala, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Ett mål var att snabbt komma bort från Degerfors. Ett annat var att försöka få till en omstart med sambon och barnen.

– Jag tror inte de trodde på vad jag sa till en början. Frågan är om jag ens trodde på det själv. Men jag gjorde det på något vis. Ett krav från sambon för att vi skulle hålla kontakten var att jag släppte allt. Och då menade hon allt från missbruks­tiden. Jag fick inte vända tillbaka, jag fick inte titta tillbaka.

Hur lång tid tog det innan din sambo började tro på dig?

– Jag vet inte när tanken kom hos henne. Hon frågade mig många gånger i början om jag inte var sugen.

I början av 2020 flyttade Bo till Örebro. Han började jobba på Rosängen, en plats för arbetsrehabilitering, för att göra en arbetsutvärdering under tre månader. Varken Bo eller någon annan visste vad han skulle klara av. Efter en kortare kurs i IT-kunskap fick han jobb som vaktmästare på Rosängen. Han blev kvar där i nästan ett år. Att arbeta och leva drogfritt gick mycket bättre än väntat.

– Jag gjorde ett heltidsjobb där, men jag gick fortfarande på socialbidrag. Det betalade hyra och räkningar och sedan fick jag 2 500 kronor till mat och annat. Jag kände att jag tagit mig tillbaka och att jag orkade vara social.

Det var i den vevan som en av cheferna på Rosängen fick kontakt med Bengt Blomberg på Galaxen i Örebro. Efter det gick allt snabbt då Serneke redan pratat med Galaxen om att de behövde en bodtomte till ett projekt.

– Jag träffade Serneke för typ fyra månader sedan. Det var egentligen ingen anställningsintervju utan de pratade med Bengt och så hade de fått referenser från min chef på Rosängen som tyckte att jag gjorde ett bra jobb.

Jag har sagt åt honom att ta det lite lugnt. Han jobbar verkligen på hela tiden.

Bengt Blomberg berättar att Sernekes ansvariga på projektet satt ”som gapande fågelungar och lyssnade” när Bo berättade sin historia. De sa att de skulle tänka på saken och dagen därpå kom beskedet. Han fick chansen.

Arbetet som bodtomte innebär att Bo håller ordning på arbetsplatsen. Han plockar även fram material, monterar belysning och skyddsräcken. För Bo som har svårt att sitta still och lätt blir stel verkar hårt jobb vara en bra väg för att må bra.

– Jag har sagt åt honom att ta det lite lugnt. Han jobbar verkligen på hela tiden, säger Matthias Niia, platschef på Serneke.

Lönen ligger nu nära 32 000 kronor. Han har varit helt drogfri sedan den där morgonen i oktober 2019. Några mer pengar på droger blir det inte.

– Jag har lagt en miljon kronor på knark. Men jag har bestämt mig för att inte ha för mycket ångest över det. Jag känner att jag inte kan lägga energi på det och vara bitter utan jag måste gå vidare. Jag har mått väldigt dåligt och jag vill inte dit igen. Jag måste se framåt.

Är du inte rädd för att trilla dit igen?

– Nej, det är jag inte.

Och hur är det med din tidigare sambo?

– Vi har hittat tillbaka till varandra. Hon bor kvar i Degerfors, men hon kommer till Örebro mer eller mindre varje helg och vissa veckodagar. Barnen brukar säga att vi ser nykära ut, säger Bo innan han åter trycker på knappen som lyfter saxliften mot taket. Några sekunder senare smäller det till igen. Ännu ett fäste för belysningen är på plats.

”Bo visade att han vill förändra sitt liv”

Bo Pettersson har hyllats för sin arbetsinsats på sjukhusbygget. Något som kan leda till att bidragsjobbet via Galaxen snart är historia.

– Vi för en dialog om att fortsätta med Bo hela projektet ut. Sedan ser jag att behovet finns framåt med, så framöver kanske det går över till en ren anställning, säger Daniel Ekström, projektchef på Serneke.

Det var Daniel Ekström som kontaktade Galaxen för ett möte om social hållbarhet på projektet. Att anställa någon som stod långt ifrån arbetsmarknaden stod högt på listan.

Vad tänkte du när Bo berättade om sin bakgrund?

– Livet tar olika riktningar för olika människor. Jag tänkte inget speciellt om det, men Bo visade att han vill förändra sitt liv och alla förtjänar en andra chans.

Arbetsförmedlingen betalar en del av lönen. Hur avgörande var det för att ni skulle våga anställa?

– Det är viktigt med ekonomisk trygghet, i alla fall i början. Jag lägger inga värderingar i vad folk har varit med om tidigare, utan allt handlar om hur det går från anställningens början och framåt.