info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Annons

Visst funkar poesi i byssjan

Visst är byggnadsarbetarkollektivet intresserat av kultur. Vi kan både skapa och ta till oss kultur i byssjan, vare sig det blir poesi eller en facklig motion.

Några år in på det nya tusentalet, under en sommar med arbetsbrist, blev jag utlånad till en annan firma. Vi formade, armerade och gjöt en flera hundra kvadratmeter stor lastkaj åt SKF. Lagbasen Zacke var en före detta elitbrottare, trygg och yrkesskicklig. Och kulturintresserad. När han hörde att jag även skrev böcker bad han mig välja ut något intressant och läsa för gubbarna.

Går det bra med poesi? frågade jag. Ja, för fan, sa han. Så jag startade nästa morgon med Karin Boye, det hade ju funkat för fotbollslandslaget när dom tog brons i VM. Ni vet:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nästa morgon, kvart i sju blev det Anna-Maria Lenngren från slutet av 1700-talet om kanonfyllots Cornelius Tratts begravning, med de avslutande raderna:

Bror Tratt du levde glatt och kort,
Förr bars du alltid hem, nu bärs du
äntlig bort.

Så gick Zacke på semester, och jag blev ombedd att ta laget. Om det var för att gubbarna ville försäkra sig om fortsatta poesistunder på morgonen vet jag inte, men så blev det i alla fall. Det blev Aspenström:

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Det blev Kilpi:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det blev Ekelöf, Tage Danielsson (Utan tvivel är man inte riktigt klok) och Povel Ramel. Men allra störst jubel framkallade Kjell Höglunds ”Man vänjer sig”, som jag läste i sin helhet.

Så ringer väckarklockan
Herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
Dricker kallnat kaffe från igår

Men man vänjer sig

Min poäng med att återge denna, i och för sig ganska udda, episod, är inte att framhålla någon skillnad mot något annat bygge, någon annan tid. Det kunde faktiskt hänt var som helst, fast det går förstås inte att förneka lagbasens betydelse.

Folk som Zacke var inte ovanliga, tvärtom. Det var mer regel än undantag att de var både allmänbildade och goda människokännare. Och så tror jag det är även i dag, även om lagbasens inflytande har minskat med de ändrade anställningsformerna.

Några år senare byggde vi hyresrätter i Guldheden, med en lagbas som både såg till att laget trivdes, och tjänade duktiga pengar; det ena gav det andra, kan man säga. Tillsammans skrev vi en motion till Byggnads kongress 2008, om att förbundet skulle arbeta för att förbjuda bemanningsföretag på byggena. Hela laget antog den men på kongressen bordlades den för vidare utredning.

På senaste kongressen antogs dock yrkandet men som svar på ytterligare en inlämnad motion.

Men min poäng är, att om de som nu sitter på tolkningsföreträdet uppfattar byggnadsarbetarkollektivet som ointresserat av kultur, så beror det på att vi inte förekommer ens som statister i deras ”narrativ”. Deras berättelser berör inte oss och vår vardag. Fast vi kan skapa och ta till oss kultur i byssjan, vare sig det blir poesi eller en facklig motion.


Att få en komplicerad fotoperation för 300 kronor, utförd av personal som trots 18 månaders helvete orkar vara trevlig och omhändertagande.

Att gå på kryckor i åtta veckor.


Ingemar Härd  är snickare, armerare och författare


Annons
Annons

Senaste byggnyheterna!

Få vårt nyhetsbrev

Anmäl dig