Att vara kranförare i krigets Ukraina – Lilja: "Jag skulle inte ha en chans"

Liljas pappa dog när hon var liten. Efter grundskolan började hon på en restaurang- och konditoriskola, men det var inte hennes dröm.
– Vi hade det knapert, så jag började jobba på en trävarufabrik redan under skoltiden. Det var tungt, men jag trivdes. Jag har alltid velat jobba med maskiner och teknik, berättar hon.

Så småningom lyckades hon komma in på en utbildning till kranförare.
– Ingen trodde att jag skulle klara det, men jag gjorde det! Redan som barn älskade jag höjder – jag klättrade alltid upp i de högsta träden.

2-3 försvinner – varje vecka

Hon började jobba på olika byggen i Lviv som ligger i västra Ukraina. Att få jobb var lätt – och är ännu lättare i dag. Bristen på kranförare är stor.
– Varje vecka kallas 2–3 av länets förare in till försvarsstyrkorna. Och utbildningen finns bara i Kyiv, inte här i väst.

Lilja är inte fast anställd utan hoppar mellan projekt via en underentreprenör.
– Jag älskar jobbet. När jag klättrar ner på kvällen ser jag vad vi åstadkommit – och vet att jag bidragit, säger Lilja som har tre barn – 20, 17 och 14 år gamla.
– Jag jobbar mycket för deras skull. De behöver mitt stöd.

”Många ogillar organisationer”

Samtidigt är hon vice ordförande i det lokala kranfacket som har cirka 50 medlemmar.
– Vi stöttar varandra, också ekonomiskt. Vi har en Viber-grupp (meddelandetjänst) där vi kommunicerar. Vi kan inte förhandla officiellt med arbetsgivarna, men vi trycker på i frågor om lön, säkerhet, övertidsersättning och villkor.

Facklig anslutning är dock låg.
– Många ogillar organisationer efter den sovjetiska tvångskollektivismen och försöker klara sig själva. Men vi hjälper även icke-medlemmar.

Murare, målare, betongarbetare hoppar mellan arbetsgivare och är sällan fackligt aktiva. Kriget försvårar det fackliga arbetet och konflikter undviks så långt som möjligt.
– Vi försöker alltid hitta kompromisser. Domstol är sista utvägen, men det händer sällan.

Facket lyckades nyligen förhandla fram helgersättning hos ett företag.
– Men det är långt ifrån vanligt med extra betalning på lördagar.

Samlar in pengar

Facket försöker också hjälpa medlemmar vid fronten.
– Just nu samlar vi pengar till en bil som ska dit. Fordon behövs där.

Bristen på folk leder till ökad arbetsbörda.
– Vi jobbar ofta 10–12 timmar per dag, långt över den lagstadgade 40-timmarsveckan. Övertid betalas inte extra.

LÄS ÄVEN: Byggboom i krigets Ukraina: ”Det är mycket övertid”

”Vad gör mina kollegor då?”

Trots det starka förhandlingsläget är det inte läge för strejker.
– Vi måste se till landets bästa i denna svåra tid. Om jag strejkar stannar hela bygget. Vad gör mina kollegor då?

Hur gör du när flyglarmet går?
– Larmen gäller ofta stora områden. Om inget specifikt hot finns fortsätter vi att jobba. Vid konkret hot tar vi skydd i källaren.

Lilja är särskilt utsatt.
– Det tar några minuter att ta mig ner. En snabb rysk missil kan korsa Ukraina på samma tid. Jag skulle inte ha en chans.

”Vem ska då bygga upp landet?”

En gång slog en raket ner hundra meter från hennes bygge.
– Alla fönster i huset blåstes ut, men lyckligtvis var det före arbetsdagen börjat.

Lilja vill gärna ha mer kontakt med fack i andra länder.
– Vi har mycket att lära. När kriget är över kommer det finnas utrymme för starkare fackligt arbete.

Hon tjänar relativt bra med ukrainska mått mätt, men skulle kunna få betydligt mer utomlands.
– Jag har tänkt tanken. Men om alla flyttar – vem ska då bygga upp landet?

Text och foto: Tadeusz Rawa