Arbetare ”osynliga” i politiken: Vem bryr sig om målaren Adams röst?

– Ingen stress jag har känt på jobbet går upp mot det här!

Målaren Adam Rauker skrattar till där han står vid köksbänken i 1960-talsradhuset i Krokek. Leverpastejmackor bres, päron skärs upp och vattenmuggar fylls medan fyraåriga Elias kryper och hoppar och leker tittut samtidigt som ettåriga Elsy hänger kring Adams ben. Den här fredagen blev hon färdiginskolad – på måndag stämplar Adam ut från pappaledigheten och drar på sig målarbyxorna igen.

– På ett sätt ska det bli lite skönt med vardag igen. Men samtidigt känns det lite vemodigt att jag bara kommer hinna träffa ungarna en eller två timmar om dagen framöver.

Kostnaderna rusade

Radhuset köpte de under pandemin, när priserna var höga och räntorna låga. Sen slog inflation, ränte- och prishöjningar till.

– Våra fasta kostnader gick upp från 12 000 till 22 000 kronor i månaden, bara för huset. Sen avgifter till samfälligheten, elen, bredbandet… allt bara stack iväg. Och i samma veva fick vi vårt första barn. Så det har varit jättetufft ekonomiskt. I augusti har man inga pengar, fast man inte gjort så mycket på semestern. I januari har man inte så mycket, fast man inte gjort något på julledigheten.

Adam har inte känt igen sig i de politiska debatterna som följt på kriserna.

– De kämpar bara om vem som kan kasta mest skit på varandra. När de väl säger nåt, då berör det inte oss. Det är inget konkret. Och framför allt inga arbetarfrågor.

”Missade helt arbetarklassen”

Tvärs över landet västerut är det just de här diskussionerna som får något att tändas i sociologen Johan Alfonsson.

– Det var de högsta prisökningarna och största reallöneminskningarna vi har sett i modern tid i Sverige, ett exceptionellt läge. Men i diskussionerna som följde var det ju den högt belånade medelklassen i storstadsområdena och huruvida de skulle få det sämre, som det handlade om. Man missade helt att arbetarklassen drabbades mycket mer, säger han.

Han satt i ett forskningsprojekt då och hade massvis med siffror framför sig om hur inkomster och levnadsvillkor såg ut för samhällets olika grupper. Så Johan Alfonsson satte sig och skrev.

Resultatet blev boken ”Vad hände med arbetarklassen?”. I den beskriver han hur arbetarna steg för steg – från 1980-talets privatiseringar via 1990-talets skattesänkningar till senare års nedmonteringar av bland annat anställningstrygghet och arbetslöshetsförsäkringar – har knuffats bort, nedprioriterats och osynliggjorts. Både i medierna – Alfonsson jämför hur 90-talsserier som ”Svensson Svensson” och ”Rena Rama Rolf” bytts ut mot ”Solsidan” och lyxinfluencers – men också av de politiska partierna.

Det här handlar ju inte bara om retoriken utan syns ju också i många politiska reformer.

– Tydligast blir det väl i Socialdemokraternas analys efter att de förlorade valet 2006. Där skriver de att arbetarklassen inte är lika viktig längre  – å ena sidan minskar de i antal och å andra sidan så kommer de ändå att rösta på oss. De vi borde fokusera på är i stället medelklassen, framför allt i storstäderna, säger han och fortsätter:

– Och det här handlar ju inte bara om retoriken utan syns ju också i många politiska reformer.

Skillnader sticker ut

Enligt Johan Alfonssons sätt att räkna utgör arbetarklassen fortfarande 49 procent av alla anställda i Sverige. Här innefattas lite förenklat alla med yrken som inte kräver akademisk utbildning och inte har någon chefsposition. Och det är en sak att det inte snackas särskilt mycket om håltagare, undersköterskor eller städare. Men problemet är också att klyftorna under samma period bara har ökat, säger Alfonsson.

– Det sticker verkligen ut hur väldigt stor skillnad det är om man tittar på löneökningarna i kronor och procent.

Åren 2005–2022 ökade den övre medelklassens årsinkomster med 23,1 procent. För den okvalificerade arbetarklassen, alltså personer med jobb som inte kräver någon formell utbildning, var ökningen 13,7 procent. Skillnaderna återkommer i område efter område. Under inflationskrisen 2020–2022 backade medelklassens löner med mellan två till tre år, medan arbetarklassens backade sju till nio år.

Arbetare har även i högre grad osäkra anställningar samtidigt som de kontrolleras mer på jobbet. Och medan politiker pratar om höjd pensionsålder ökar den förväntade livslängden inte alls i samma takt.

– Pensionsåldern höjs med två år, med argumentet att vi alla blir äldre. Men det här sker ju på väldigt olika sätt i olika grupper. För lågutbildade kvinnor har medellivslängden till och med minskat de senaste decennierna.

Få alternativ

Tillbaka i Krokek är mackor och frukt uppätna. Barnen får titta en stund på tv efter att ha röjt loss i sitt rum, samtidigt som Adams sambo Sara Molander har slagit sig ner i soffan  efter jobbet som kokerska på grundskolan intill.

I september är det val igen. Både Sara och Adam tänker att de ska rösta på Socialdemokraterna.

Adam, som är engagerad i Byggnads är också medlem i partiet:

– Sen tycker jag väl att Socialdemokraterna under många år inte riktigt har sett sina väljare. De har inte velat ta i klassiska arbetarfrågor utan närmat sig mitten för mycket. Men som byggnadsarbetare ser jag inte riktigt något annat alternativ än att rösta på dem.

Varför? Moderaterna har ju tidigare kallat sig för ett arbetarparti? Och många inom bygg röstar ju på Sverigedemokraterna?

– Ja, men Moderaterna vill göra skillnad på oss med arbete och de som är utan. Men vi är ju arbetare allihop, även om vissa står utan jobb nu. Och Sverigedemokraterna, dem ser jag bara som ett missnöjesparti.

Sara håller med.

– Jag skulle väl inte vilja påstå att det känns som att politikerna ser oss. Som kokerska känner man sig rätt förbisedd, det är ju ingen som direkt bryr sig om oss, säger hon.

– Nej, jag skulle gärna se politiker som är lite mer ute i verkligheten. Det räcker liksom inte att hoppa ut från ett tåg någon gång ibland. Och jag tror verkligen att det skulle behövas mer arbetarfolk inom politiken också. Men det är ju svårare för oss att engagera oss. Vi kan ju inte bara flexa ut eller ta ett nämndmöte på en lunchrast, som de med kontorsjobb kan göra, säger Adam.

SE KLIPP

Arbetstiden en maktfaktor

Utanför radhusfönstren har januarimörkret börjat lägga sig – det vankas fredagstacos. Ännu är det ett tag kvar tills partierna börjar spotta ur sig vallöften och den politiska temperaturen vrids till max. Adam och Sara hoppas att frågor som slopad karensdag, fri tandvård och höjda barnbidrag  och föräldrapenning kan komma upp på dagordningen.

I sin bok lyfter sociologen Johan Alfonsson frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön som den viktigaste för att ge arbetarklassen makt tillbaka.

Delar fler på jobben skulle arbetslösheten minska, samtidigt som fler skulle orka jobba fram till pensionen, resonerar han.

Hade jag gått ner två timmar per dag hade jag haft fyra timmar med mina barn varje dag efter jobbet.

Och kortare arbetstid är en fråga som även Adam och Sara tar upp.

– Det är fan dags nu. Hade jag gått ner två timmar per dag hade jag haft fyra timmar med mina barn varje dag efter jobbet. Och man hade haft mer energi på jobbet också, även om den där lägenheten kanske inte blev målad exakt lika snabbt, säger Adam Rauker.

__
Läs även: LO: Dags att slopa 40-timmarsveckan

Få de senaste byggnyheterna – direkt i din inbox! Prenumerera på Byggnadsarbetarens nyhetsbrev.

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde