Ingen självklar spik
Stadigt grepp och bra balans är viktiga kriterier för en duglig hammare, tycker vår testpatrull. Men – utseendet har också betydelse. Bara en hårsmån skiljde vinnaren från tvåan.
Sånär som på några envisa hammarslag är det tystnad som möter oss när vi kliver av i ingenmansland. Den exakta adressen syns inte på gps:en men här, en dryg mil utanför Västerås, växer Malmens skola och förskola fram.
Snickaren Tommy Gustavsson och hans lag jobbar just nu mest med att gipsa innerväggar. Men oavsett arbetsmoment används hammaren sällan för att driva in spik. Det är ofta maskiner som gör jobbet.
– Men man har ju alltid med sig en hammare, säger Tommy. Vi knackar bort reglar och gjutformar och drar ut spik. Vi använder den bara inte så mycket till att spika.
Hemen Sofi är lärling och blir färdig snickare om ett och ett halvt år. Han kom till Sverige från norra Kurdistan 1999 och har bland annat jobbat på posten och varit busschaufför innan han bestämde sig för snickaryrket. Han är klar över sin favorit på nolltid.
– Den här känns bäst i handen. Och den är snyggast också, det är viktigt, säger Hemen om Hultafors.
Han håller fast vid omdömet när vi återkommer en vecka senare. Vilken hammare man föredrar handlar nämligen mycket om känsla.
– Det är som med bilar. En BMW är ju en BMW, säger Hemen, som råkar äga just en sådan.
Snickarna kommer fram till att balans och grepp är de viktigaste kriterierna för en duglig hammare. Något som de ratade märkena Bahco och Bondtools upplevs sakna.
– Den där är oduglig. Bahco borde koncentrera sig på skiftnycklar i stället, säger Tommy Gustavsson bestämt.
Även Bondtools hammare känns helt fel i handen, tycker testgruppen. Det är balansen som felar.
– Den känns konstig bara man tar i den, säger Linus Bäckström.
I stället blir det jämnt skägg mellan Hultafors och Estwing. Den sistnämnda vinner med en hårsmån. Hemen tycker att skaftet är lite vasst och att det skulle kunna göra ont om man slinter, men lagbasen Tommy bestämmer:
– Man bommar ändå aldrig, Hemen. Den är spikvänlig, har bra balans och ett skönt grepp. Den är jättebra.
Gruppen har fått testa sex stålhammare på 20 oz. Numera är det annars vanligt med glasfiberskaft.
– Men de har en tendens att gå av nere vid skarven, menar Tommy. För 20–25 år sen fanns det bara stål, sedan kom glasfiber. Nu är kanske stål på väg tillbaka.
Amerikanska Vaughan V4 är försedd med en magnet och en skåra där man kan haka i spiken, vilket kan vara bra för jobb på höjden. Men det är också den tyngsta hammaren. Vaughan har vunnit i Byggnadsarbetarens tidigare tester, men den här modellen är för tung och klumpig.
– Det är ett bra märke annars, säger Linus som använt samma Vaughan sedan han började som snickare för sju år sedan.
Stanleys hammare får också tummen ner.
– Det är svårt att få in spikhuvudet i vad heter den här, klon. Den är för smal och kort. Eller vad tycker pappa? säger Hemen skämtsamt och vänder sig till Tommy.
Det var han som tog in Hemen på bygget. Och visst verkar ”pappa Tommy” vara ett föredöme, någon man gärna både gnabbas med och rådfrågar. Under sina 40 år i yrket har han aldrig fått en blåtumme.
– Inte av en hammare i alla fall. Men jag har klämt mig på mycket annat, brunnslock till exempel, skrattar Tommy Gustavsson.
SÅ GJORDE VI
Fem snickare testade sex hammare i en veckas tid, ett urval av de modeller som finns på marknaden. Alla är av stål och 20 oz, utom Vaughan V4 som är 19 oz. Priserna är inklusive moms. Det slutgiltiga betyget sätts av Byggnadsarbetarens redaktion.
