Dopet en eftergift för socialt tryck
I debatten med Börje Lillsjö /2009-08-19/ har jag deklarerat att det inte är innehållet i de religiösa ritualerna som är det avgörande, utan tvånget. Börje Lillsjö saknar argument mot tvånget, därför vill han bara diskutera innehållet i ritualerna. Detta i förhoppningen att folk i allmänhet tycker mer illa om omskärelse än tvångsanslutning till Svenska kyrkan.
Barndopet, som tvångsansluter barnen till ett religiöst samfund, är ett övergrepp som är oförenligt med religionsfriheten. Omskärelse av gossebarn är också ett övergrepp som strider mot samma religionsfrihet. Börje Lillsjö är dock för barndop.
Börje Lillsjö försvarar det ena övergreppet, med att hävda att ett annat övergrepp är värre. Det är som att påstå att mord är värre än dråp, och därför skall vi tillåta dråp.
Att försvara barndopet med att man som vuxen kan begära utträde ur kyrkan, är lika begåvat som att hävda att man kan sy tillbaka förhuden efter en omskärelse.
Jag respekterar Börje Lillsjö, eftersom han i detta forum har framfört en del av arbetarrörelsens värderingar som jag delar. Och jag förstår också Börje Lillsjös frustration, eftersom han genom barndopet har berövat sina barn deras religionsfrihet.
Jag är själv döpt. När jag blev 18 år gick jag till pastorsexpeditionen, och begärde mitt utträde. Jag visste att farsan var lika lite religiös som jag. Hemkommen från pastorsexpeditionen ställde jag därför farsgubben mot väggen, och undrade hur fan han kunde gå med på att döpa mig. Han svarade:
”Det sociala trycket var för stort.”
Många religiösa slentrianmässiga handlingar kan nog förklaras med det sociala trycket.
Tommy Carlsson, Malmö
2009-08-21 - 10:50
Kommentera » Fler insändare »
|
