Den plåtslagaren fattade precis vad det handlar om

En av de mest välskrivna texter som jag läst i år, hittade jag i en Facebook-grupp som kort och gott kallar sig Plåtslagare. Det är en dikt som är skriven av en plåtslagare som heter Stefan Anshelm. Så här lyder den:

Jag ser taken och ser att dom är mina.
Även om mina verk går till någon annan så är dom för alltid mina.
Jag känner samhörighet med vad jag gjort.
Jag är vad jag gör.
Jag råder bot på min rotlöshet när jag förankrar min identitet genom att sprida mig själv över taken.
Jag är en del av staden.

Den rymmer oerhört mycket, den där dikten. För mig är den framför allt en text om personligt ansvar. För om man tänker så som Stefan Anshelm tänker, att det jag gör är en del av mig själv, då måste jag rimligtvis alltid göra ett bra jobb, om jag vill kunna tänka på mig själv som en bra person.

Men jag tror också att människan är skapt på ett sätt som gör att hon måste ges vissa förutsättningar, för att kunna känna samhörighet med vad hon gör. Hon måste, innan arbetet startar, få höra från andra, att just det hon gör är viktigt. När arbetet är avslutat måste hon också få bekräftelse från omgivningen på att det hon gjort är väl utfört.

Jag tror att det är just dessa två komponenter blir väldigt lidande på stora byggen med splittrade entreprenader. Istället för att förankra din identitet i din yrkesutövning, blir du en utbytbar kugge i en stor, anonym organisation. Ett mänskligt verktyg snarare än en mänsklig individ. En tillfälligt anlitad som ingen riktigt vill ta ansvar för. Som om ett par veckor är någon annanstans och jobbar, med en annan logga på blåstället.

Den yttersta konsekvensen av det här känner vi allt för väl.

Vi har sett det på bygget av Citybanan, på Nordkalk i Luleå och nu senast på Fortums bygge i Hjorthagen i Stockholm. Olyckor med dödlig utgång, som alla med inblick och erfarenheter i efterhand menar aldrig skulle behöva hända.

Kanske hade det hjälpt om någon inblandad känt lite mer samhörighet med det hon gjorde.

Om någon tänkt: ”Jag är vad jag gör”.

Vi är alla olika och den svenska byggbranschen kommer aldrig någonsin igen att bara bestå av vita, medelålders sossar (om den någonsin gjort det). Samtidigt är byggande till sin natur ett lagarbete. Så oavsett varifrån en byggjobbare kommer, och hur hon än råkar vara skapt, så finns ett gemensamt jobb att göra.

Jag tror att det är hög tid att låta verksamheten vila på lite gammal hederlig lagsammanhållning igen.

JOHAN SJÖHOLM, redaktör