Så hög lön behöver faktiskt ingen ha

Vet ni, jag ska börja med en bekännelse: jag har inte en enda tatuering. Mitt vita tråkiga skinn är alldeles orispat. Annat gäller för byggnadsarbetare. När vi frågade om tatueringar kopplade till jobbet var det som att öppna en slussport. Förslagen strömmade in och de var så snygga.
Vad som däremot inte är så snyggt är lönepolitiken i vårt land. Sverige har år efter år fått bassning av OECD för att löneökningarna bland de med lägst lön varit så små. Framför allt eftersom konjunkturen är god och det är minusränta. När det gäller direktörer är det dock tvärtom. Det visar i alla fall vår granskning av vd-lönerna i byggbranschen.
Skanskas Johan Karlström tjänade 2012 drygt 22 miljoner. 2016 hade det stigit till 34. En ökning på 55 procent. Det får man ju i alla fall säga vara en bra förhandling.
Det här hör till de saker som jag inte kan fatta. Ingen behöver så mycket pengar för privat bruk. Inte ens om man måste representera på ett slott och åka privatjet. Inte om man ska hinna jobba också. Men det har blivit så viktigt med status i våra liv att till med vanligt folk försvarar lönemodeller som denna:
”Vad då, det är klart att hen behöver 10 miljoner för att vara chef där”.
Nej, faktiskt inte, är mitt svar.
Att bygga klyftor mellan människor är farligare än vad de flesta tror. När vi inte längre kan föreställa oss livsvillkoren för de människor som till exempel städar våra gator eller bygger våra barns skolor börjar fragmentiseringen av samhället. Det som gör att det gemensamma vittrar sönder för att folk inte bryr sig. Pengar förändrar människor, sa alltid min mamma.
Då kommer jag liksom tillbaka till tatueringarna igen. Är det något som jag ska stå ut med att rista in, så ska det få mig att minnas hur det är att vara utan privilegier, att inte orka och att inte kunna.
Frågan är om jag någonsin hittar en tatuering som kan bära upp det budskapet. Så länge får jag förlita mig på allmänt folkvett. Det funkar rätt bra det också