Försäkring gällde inte - trots avtal
Det skulle bli den sista resan. Sedan skulle licenssvetsaren Marek Ruszel börja jobba på hemmaplan. Under många år hade han varit ute på byggen
i Europa, rest och levt borta för att försörja sin familj. Nu väntade hustrun Bozena och sonen Michal hemma i Czestochowa, i södra Polen.
På att äntligen få tid tillsammans.
Så blev det inte.
Marek föll nio meter från en byggställning. Han dog en tidig morgon 2008 på kraftvärme
verket Dåva i Umeå.
Det värsta var sorgen och saknaden, men dödsfallet ryckte också undan tryggheten. Plötsligt stod familjen utan inkomst, Marek var ensam försörjare.
– Vi måste mobilisera oss och börja spara. Det var en ständig oro för att få det att gå ihop. För hur
ekonomin skulle bli, berättar Bozena Ruszel.
Från att ha haft det ganska bra, förändrades livet. I perioder var det svårt att få pengarna att räcka ens till mat.
Efter olyckan kände de sig på många sätt hjälplösa.
– Jag var så orolig för vi visste inte hur något skulle bli. Det var ett människoliv som inte värderades till mer, säger Michal.
LÄS MER: SKÖRT EKONOMISKT SKYDD FÖR DE DÖDAS FAMILJER (PDF-dokument, 183 kB)
Det fanns ett kollektivavtal på arbetsplatsen i Umeå, men när vi granskar fallet Ruszel närmare, visar det sig att Marek fått ett betydligt sämre försäkringsskydd än vad en svensk kollega skulle haft. Företaget betalade begravningshjälp och tre månadslöner på totalt runt 85 000–90 000 kronor. En företagsförsäkring gav 33 000 kronor. Familjen tvingades leva på en pension på 3 700 kronor i månaden under ett år. Sedan fick de inget mer av samhället.
Anhöriga till en svensk arbetare, under kollektivavtal, som dött samma år, hade med samma avtal fått en svensk Afa-försäkring med ett bättre skydd. En viktig del kallas TFA och innebär att den som varit beroende av inkomsten från den som dött, har möjlighet att begära ett efterlevandeskydd. Pengarna är en slags skadeståndsrättslig ersättning och betalas bara ut efter olyckor. Tanken är att den efterlevande ska kompenseras för att kunna behålla en rimlig levnadsstandard. Den svenska försäkringen hade också gett 246 000 kronor i en dödsfallsersättning, samt 20 500 kronor till begravning.
Men dessa ersättningar hade familjen i Polen inte en chans att få. Försäkringsbelopp är inget emot vad en livslång inkomst betyder för en familj. Skillnaden är därför viktig. Men hur kunde det ske?
Orsaken till skillnaderna är att i IF Metalls avtal med arbetsgivaren Mostostal Zabrze Holding från 2007, var det möjligt för företaget att ha en försäkring i hemlandet. Det var vad som hände. Enligt ombudsmannen som slöt avtalet, skulle ersättningarna vara motsvarande, men det var aldrig någon diskussion om försäkringarna, inga jämförelser
gjordes. Han granskade heller aldrig senare vad som hände.
Först nu, genom Byggnadsarbetaren, får Michal Ruszel veta om avtalet. Han blir bedrövad.
– Det kunde hjälpt oss mycket. Jag kan bara konstatera att det är skillnad på ett svenskt och ett polskt människoliv, säger han.
Det här återspeglar farhågorna i den debatt som rör den så kallade Lavallagen: Att utländska arbetare
riskerar sämre försäkringsskydd på grund av nationalitet. Enligt Lavallagen, som infördes 2010, har svenska fackförbund som kräver lika försäkringsvillkor för utländska arbetare, inte rätt att ta till stridsåtgärder om allt ställs på sin spets.
– Vi kan inte konflikta för utstationerade arbetare, då det gäller exempelvis försäkringar, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
Familjen Ruszels öde visar att problemen med fullgott försäkringsskydd för utländska arbetare, trots svenska avtal, fanns redan tidigare.
Vi går tillsammans utmed gatan Korczaka. Varje vrå i kvarteret påminner familjen om Marek och den förlust de gjort. Här möttes han och Bozena, när de var i 20-årsåldern. Hon föll för hans lugn och värme.
För familjen är två saker viktigast i dag: Att Mareks minne lever vidare och att få mer klarhet i vad som hände vid olyckan. Varför ingen ställts till svars. Michal var 24 år när han förlorade sin far.
– Han hade levt i dag om allt hade skötts som det skulle, säger Michal och tummar på ett foto av sin pappa, taget på en arbetsplats.
Marek arbetade med installation av en värme
panna i Umeå när han tappade balansen och föll mot sin död. Efter olyckan konstaterade Arbetsmiljöverket så allvarliga fel att en åtalsanmälan gjordes. Värst var att avståndet mellan ställningen och pannväggen var 54 centimeter, medan det enligt reglerna inte ska vara mer än 30. Det hade krävts ett skyddsräcke mot pannväggen men det fanns inte. Åklagaren valde ändå att lägga ner brottsutredningen, vilket Arbetsmiljöverket ifrågasatt.
– Jag förstår inte att man la ner utredningen när det var så allvarliga fel. Jag kan aldrig säga vem som felat, men detta skulle inte få ske. Jag har funderat på att stämma själv, säger Michal.
Familjen var aldrig orolig för olyckor. De beskriver Marek som en erfaren yrkesman, mycket noggrann och mån om säkerheten. Han bar ingen sele då han föll.
– Jag känner min man. Hade han inte sele var det för att han litade på att det var säkert, säger Bozena.
Att få veta vad som gick fel har inte varit lätt. Inga svenska myndigheter har hört av sig och när Michal kontaktade den svenska polisen fick han en hög med utredningspapper – på svenska. Det är dyrt att översätta och än har de bara översatt det viktigaste: dödsattesten.
De hade trott att det skulle vara på ett annat sätt. Att i Sverige sattes säkerheten främst, att ansvar skulle utkrävas efter olyckor och att myndigheterna skulle informera om vad som skett. I stället har
Michal själv med hjälp av lexikon och internet sökt efter information i massmedia.
Bozena glömmer aldrig den 22 maj. Hon var ensam hemma när arbetsgivarens direktör kom och berättade att Marek var död. Först nu, sju år efter olyckan, känner hon att hon orkar prata om det som hände.
– Det är så smärtsamt. Det var en sådan otrolig chock. Det är så mycket Marek aldrig fått chansen att uppleva. Som sin sons bröllop och sitt barnbarns födelse, säger Bozena.
Marek saknas alltid. Värst är det vid högtiderna. Som vid julen. Då ställer de alltid fram en tom tallrik på hans plats vid bordet. I dag är hon och Michal stolta över att ha rett ut situationen. Hon hittade till slut ett kontorsarbete. Michal som var student när hans pappa dog har ett eget företag, som tillverkar utrustning till lekparker.
Redan vid olyckan bestämde sig Michal. Han
måste resa till Umeå, se var hans pappa förlorade sitt liv.
– Än har jag inte haft råd. Men jag ska dit. Det är min inre känsla att jag måste se olycksplatsen, säger han.
Jag frågar honom: Vad har din pappa betytt för dig?
Han är tyst en stund. Sedan svarar han.
– Han lärde mig att leva.
LÄS MER